Kanske har du någon gång ställt dig frågan “Vem är jag?”. Själv har jag gjort det många gånger under mitt liv. Vid upprepade tillfällen. Dock har jag på senaste tiden börjat lägga allt mindre fokus på att fråga mig själv detta. Varför har jag slutat med detta, kan man då undra. Idag tänkte jag berätta om varför.
Att vilja förstå oss själva
Att fundera på vem vi egentligen är innebär ofta ett visst ”grävande” i oss själva. Det krävs att vi försöker titta på och förstå oss själva. Det finns något oerhört positivt i detta. Visst är det klokt att vilja förstå sig själv och vilja veta vem man är. Fast när man funderat ett tag på detta kan man ändå se att det finns något begränsande i att i längden fundera på eller försöka komma fram till vem man egentligen är.
Begränsningen ligger i vårt eget sätt att tänka. När vi ställer frågan ”Vem är jag?” så har vi enbart tillgång till de begrepp som vi hittills lärt oss. När vi logiskt försöker förstå oss själv blir frågan alltid besvarad utifrån den begreppsvärld vi har eller just nu befinner oss i.
Exempel på saker vi lätt tänker när vi undrar vem vi är:
En koppling till var vi kommer ifrån eller från våra relationer:
Jag är son/dotter/man/fru till NN, jag är arbetare/medelklass/välbärgad, jag är stark/svag, jag är fattig/rik.
En koppling till vad vi gör:
Jag är lärare/säljare/bibliotekarie/ekonom/ingenjör/lantbrukare etc. Jag är arbetare/akademiker/yrkesman/självlärd etc.
En koppling till hur andra ser mig:
Jag är kvinna/man, jag är ung/gammal, jag är ful/snygg, jag är välklädd/avslappnad/fult klädd, jag är framgångsrik/mindre framgångsrik etc.
En koppling till de egenskaper jag tror att jag själv har:
Jag är snäll, jag är dum, jag är drivande, jag är lat, jag är full av energi, jag är svag, jag är envis, jag blir alltid överkörd av andra, jag är lycklig, jag är olycklig, jag är ensam, jag är ointressant, jag är social, jag är pigg, jag är vek, jag är fantastisk, jag är misslyckad, jag är smart, jag är inte ok, jag är bra etc.
Det vi gör, när vi försöker besvara frågan om vem vi är, är att använda det språk och de ord vi lärt oss. Vi försöker logiskt förklara och se. “Jag är detta och jag är detta…” Självklart är det bra, det kan finnas en poäng i att reflektera och försöka se vem vi verkligen är. Men… att försöka sätta ord på vem man själv är innebär faktiskt också en begränsning. Vi kan ju bara beskriva oss själva utifrån vad vi hittills lärt oss eller utifrån vad vi upplevt under våra liv. Det vi ännu inte lärt oss – eller ännu inte insett – kan vi inte logiskt beskriva eller förstå idag.
Vad är livet?
Om vi människor hade varit enkla att beskriva hade vi kanske kommit med en manual när vi föddes? 😉 Så skedde inte. Vi är istället komplexa – och orden och vår referensram räcker inte riktigt till när vi försöker besvara frågan vem vi är.
Saker handlar sällan om “vad” utan oftast om “hur”. Detsamma gäller med livet. Det är inte alltid vi kan påverka vad som händer – men vi kan påverka hur vi hanterar det som sker. Jag ser därför livet mer som en process än som ett fast tillstånd där jag kan beskriva vad eller vem jag är. Det finns ett uttryck som säger att “man lär så länge man lever” vilket helt klart indikerar att livet är en process. Så vi är kanske mer vad vi kan kalla “work-in-progress”? Vi är under ständig utveckling och ständig rörelse.
Så vad är då livet? Det är en stor fråga men jag skulle vilja säga att livet är en upplevelse, en process, ett ständigt lärande, en ständig utveckling, ja, kanske också ett varande…?
Visst kan jag sätta en massa ord eller etiketter efter orden ”Jag är….”. Men ingen av dessa logiska etiketter eller egenskaper kan fånga vem jag egentligen är. Om livet är en process, en rörelse framåt, en upplevelse eller ett varande så är det oerhört svårt att fånga detta i ord. Det finns en stor risk att det enbart blir en konstruktion baserad på var vi befinner oss just nu i livet, det finns en risk att vi enbart sätter en mängd etiketter på oss själva. Och… då blir det inte något som jag kan ha nytta av… Det blir inte något som leder mig i rätt riktning, det blir istället begränsande…
Så… när jag idag ställer frågan till mig själv “Vem är jag?” inser jag att det är en omöjlig fråga att besvara. Därför stannar jag nu enbart vid att ”Jag är”. Det är det enda jag vet…
Hur tänker du? Berätta gärna i en kommentar här under…
Bra skrivet. Jag har också slutat undra vem jag är, och istället fokuserar jag på vad jag känner och vad jag vill. Livet är en resa, med små utflykter på vägen. Jag är inte den jag var igår. Allt jag upplever formar mig. Jag tillåter mig att leva i nuet och känna, vara, uppleva det som är just nu och jag vet att imorgon är en annan dag..
Tack för feed-back Camilla. 🙂 Kul att höra hur andra tänker i denna fråga. Håller absolut med om det du skriver.
Jag är jag, det är jag nöjd med och det räcker långt! Kram M