Idag var jag på förmiddagskaffe hos ett walesiskt par på 11:e våningen i huset bredvid. De hade bjudit in mig för att visa sin lägenhet, men också för att berätta om att de skrivit en bok. Ett mycket vänligt par, båda med glimten i ögat – båda strålande av energi och glädje även om mannen sa att han fortfarande var lite påverkad av en stroke han haft för ett par år sedan.
Lägenheten låg högst upp i huset och utsikten var fri i alla riktningar, med vidsträckt utsikt över havet. Att titta rakt ner från balkongen kändes inte helt bekvämt måste jag erkänna. Det vänliga paret visade mig runt och särskilt stannade mannen till vid en liten träsked med ett hjärta på som hängde på väggen i vardagsrummet. Han berättade att det var tradition i Wales att få en sådan när man gifter sig. De avslöjade att de varit gifta i 25 år. Jodå, för dem båda var det 2:a giftermålet och de hade inga gemensamma barn. Hyllan i vardagsrummet var fyllt av gratulationskort om “25th anniversery” – säkert ett 30-tal kort. De hade familj och barn på olika håll och valde nu att fira sin anniversery här på tu man hand. De verkade lyckliga i detta.
Det var damen som skrivit boken, även om mannen hade också varit delaktig i projektet. Hon var i 70-årsåldern och ritade akvareller och skriver. Nu hade hon givit ut sin egen första bok. Jag fick berättat för mig hur de gått tillväga via en Print-on-demand-lösning som de hittat på internet. De var mycket kunniga och delade med sig frikostigt av sina kunskaper. Mannen hade korrekturläst och lay-out hade sedan gjorts av en författare som de kände och som enligt uppgift hade givit ut flera böcker i Wales. Denna författare hade också skrivit förordet.
Damen berättade att det enda hon ångrade var att de inte satsat på att skaffa ett ISBN-nummer. Det skulle hon göra när hon gav ut sin nästa bok! 🙂 Då skulle det vara lättare att få sålt böcker och få sin bok ut till bibliotek mm.
En häftig upplevelse och ett häftigt par som verkligen bevisar att det är aldrig för sent – och att allt är möjligt!! Det var detta jag tänkte och kände när jag tog hissen ner från 11:e våningen.
Väl ute på gatan vände jag mig om och tittade upp mot det höga huset – och döm om min förvåning. Två människor hänger då ut över balkongräcket på 11 våningen och vinkar glatt ner till mig på gatan..
Det var ett möte jag sent kommer att glömma…
Gilla! Intelektuellt utbyte med andra människor, särskilt av andra nationaliteter är viktgt och stärkande. Sådant som gör att man mår bra. Det kunde utläsas mellan raderna på dagens blogg!