4. Att bara vara… (del 1)

När jag åkte iväg på min resa var mitt mål att “bara vara”. Försökte när jag kom hit att backa bandet och fundera på i vilka sammanhang som vi som människor lyckas med att “bara vara” för att ha något att relatera till. Alltid bra med goda exempel!! 🙂

När vi föder barn är vi helt närvarande i nuet, vi kan bara vara, det finns inget annat att göra. Vi tänker inte på det som varit, vi tänker inte på det som skall komma, allt vi tänker på är det innevarande ögonblicket, på nuet.

Även det lilla barnet besitter förmågan att “bara vara”. Spädbarn självklart, men även barn i småbarnsåldern har förmågan kvar. De älskar livet och alla människor och har förmåga att se det stora i det lilla. En gammal trasig förpackning på trottoaren i vackra färger kan exempelvis bli ett riktigt fynd för ett litet barn. De är så närvarande i nuet att de lägger märke till saker i livet som vi vuxna tar för självklart. De har ännu inte fått präglingar som berättar vad som är bra eller dåligt, vad som anses som fint eller fult osv. De har bara en förundran och glädje över livet och världen.

Om vi själva får barn eller umgås med barn får vi chans att tillsammans med barnen återupptäcka världen. Då kan vi, om vi tar oss tiden, komma närmare tillståndet att “bara vara”.

Den som haft hund, katt eller häst vet att djur har en storartad förmåga att “bara vara”. Att umgås med djur kan också få oss att närma oss tillståndet att “bara vara”. Vi kan i deras sällskap få draghjälp och enklare hitta tillbaka till att “bara vara”.

Att meditera kan vara ett annat sätt. Att promenera i skogen eller vid havet och förundras över den vackra naturen är också ett sätt att “bara vara”. Ja, det finns säkert fler exempel…

Varför lämnar vi tillståndet “bara vara”?
Talade tidigare om att barn är bra på att “bara vara”. Med tiden verkar vi dock arbeta bort förmågan att “bara vara”. Vi börjar ta många saker för självklart och lär oss istället att logiskt planera vår tid. Det börjar redan i skolan och med aktiviteter efter skoltid. Allt ska schemaläggas. Det fortsätter i vuxenlivet då vi ofta har fulltecknade kalendrar. Vår tid tenderar att med tiden bli alltmer “utifrånstyrd”. Vi blir effektiva, vi optimerar tiden, vi känner oss viktiga eftersom vi är så efterfrågade och upptagna.

Frågan är bara om detta egentligen gynnar oss i längden? Kortsiktigt kan det ge kickar att vara upptagen, att lyckas hinna med så många möten som möjligt på en dag, att lyckas klämma in allt – både jobb och privat – i kalendern – det känns som en prestation – det blir lite av en utmaning… Men på längre sikt… vad ger det då?

Ja, själv åkte jag iväg – utan kalender. Min tanke var att jag skulle få chans att i frihet själv styra min tid – “inifrån”. Idén var att jag skulle ges möjlighet att leva i nuet under denna resa – att få “bara vara”. Framtiden får utvisa hur det går…

——————

Hur gör du för att “bara vara”? Dela gärna med dig av dina knep…