Havet utanför, fiskebåtarnas lanternor som lyser i mörkret på natten, strandpromenaden har här utanför övergått till gångbana utmed vägen. Mycket folk som passerar, motionerar, rör sig. Havets brus på balkongen, åskvädret som ett skådespel utmed horisonten, vy utöver stranden längre bort, en palm som reser sig utanför på gatan, en uteservering nedanför balkongen, ett trevligt famijeägt hotell, ett rent och välstädat rum.
Det känns sorgligt att lämna. Framförallt att lämna det trevliga värdparet. Har känt mig välkommen här och har träffat en massa trevliga människor. En del av dem har ägarinnan av hotellet introducerat mig till. Ja, en mycket speciell tid…
Fast inser också att mitt val att stanna kvar här har också handlat om trygghet. Det har varit tryggt och bra att bo här. Allt fungerar på hotellet. Ingen spansk standard, utan hotellstandard. Ingen sprakande elektricitet, ingen osäkerhet kring hur saker och ting fungerar. Hyfsat svalt på rummet på nätterna. osv.
Så… nu känner jag motstånd till förändringen. Det känns trögt, det tar emot..
Men… ingenting varar för evigt…. det är det tid att ta ett steg vidare… att gå ut i det okända igen… att våga släppa kontrollen… ja, det är faktiskt dags….
