Idag kände jag att det var dags att blogga!! Men.. det står ganska stilla i huvudet. Och… inte bara i huvudet, utan också i det yttre. Visserligen har jag gjort en hel del saker på senaste tiden, men det är precis som att ingenting händer som för mig framåt…
Har försökt stilla mitt sinne och meditera. Tidigare (läs: I Spanien) innebar detta att jag ändå på något vis förflyttades framåt. Här, i Sverige, känns det som att jag blir mer fast. Har funderat på vad det beror på och har kommit fram till att den yttre miljön här faktiskt påverkar mig…
Två exempel:
- Blev häromdagen utskälld efter noter när jag sprang till en buss och hoppade på – utan att först ha köpt en sms-biljett. Det måste man göra INNAN man går på bussen sa den kvinnliga busschauffören. Kändes inte trevligt.
- Igår gick jag på bio och när jag skulle sätta mig på min plats satt där redan en ung kille. Jag förklarade att detta är nog min plats och visade honom min biljett och han tittade bara lite ilsket på mig och sa inte ett ord. Istället för att börja diskutera ställde jag mig bara och väntade. Fick vänta ett par minuter, först hände ingenting och sen ingenting men till slut flyttade sig han och hans 4-5 vänner in ett snäpp på raden så jag fick plats. Det där ordlösa, outtalade, avståndstagande kändes dock lite obehagligt… särskilt som i detta fallet när jag var ensam kvinna…
Ja, det är någon form av kyla som möter mig här emellanåt här i Sverige. Medmänsklighet och möten där man ser på den andra med kärleksfulla ögon är mer sällsynta här. I Spanien fick jag mycket vänlighet av människor runtomkring. Inga stora saker, utan små saker i det vardagliga mötet. Det var fantastiskt.
Ett annat exempel:
- Jag höll upp dörren för en äldre farbror som skulle gå in i ett konditori igår. Han parkerade rullatorn utanför och jag väntade så han kunde gå in. Lät honom handla före mig och höll sen upp dörren när han gick ut igen. Han var rätt skröplig men log vänligt mot mig och skämtade lite om att jag höll upp dörren. Sen sa han att det lyser om dig. Är det kanske glädjen att kunna hjälpa någon annan..?
Kanske hade han rätt farbrorn? Om vi försöker hjälpa varandra blir faktiskt livet roligare. Om vi försöker möta varandra med vänlighet och kärlek istället för irritation och kyla så skapar vi en bättre värld.
Tänker såhär: Även om vi hittar vår inre plattform och lugnet i oss själva så är vår yttre miljö faktiskt också en del av våra liv. Det finns en anledning till varför vi väljer att bo på en speciell plats som vi tycker om, varför vi inreder vårt hem vackert eller varför vi tycker om att beundra ett vackert konstverk eller en vacker utsikt. Även det yttre tillför en dimension i våra liv.
Kanske kan vi tillsammans hjälpas åt att skapa en bättre yttre miljö…? Det hade väl varit intressant för oss alla – att leva i en yttre miljö som är vänlig och kärleksfull..? Att få en utifrånkommande positiv dimension i våra liv…
Kan vi börja med detta redan idag? I det lilla? Kanske kan vi hålla upp dörren, vara tillmötesgående mot de vi möter eller bara le vänligt mot någon okänd. Jag är beredd att försöka. För… även om det är kallt utomhus behöver det inte vara kyligt i våra hjärtan. Det är möjligt för oss att visa värme och öppna vårt hjärta på ett vänligt sätt mot andra människor…
