148. Om storblommiga tapeter – och krisen i Spanien….

Nu när värsta högsäsongen är över väljer jag idag, för en gångs skull, att lägga mig på stranden. Det är första lördagen på länge då det inte är fullpackat på stranden. Det är lagom varmt, en svag bris gör det mycket behagligt.

Ligger och funderar och då dyker en fundering upp från min barndom. Jag tänker på den storblommiga tapet jag valde till mitt rum när jag var 10 år. Vi skulle flytta till en annan stad och jag fick abrupt lämna skola och kompisar, vilket jag inte alls ville. Som kompensation skulle jag till mitt nya fina rum i nya radhuset alldeles själv få välja tapet. Minns att föräldrarna frågade mig flera gånger om jag verkligen ville ha denna tapet, och ja, jag var säker på min sak, det var denna jag skulle ha!!

Jag valde med hjärtat. Det blev en tapet med stora röd-rosa blommor (diameter 10-15 cm) och med stora gröna slingrande blad runtomkring. Bakgrunden var vit, men helhetsintrycket var mycket färg och mycket uttryck. Jag gillade verkligen tapeten, men när vi hade gäster märkte jag hur mina föräldrar ibland förklarade bort mitt val av tapet. Jag kan idag i viss mån förstå det. Jag hade verkligen gjort ett annorlunda val och valt något som verkligen stack ut mot övriga tapeter i radhuset. Jag förstod ganska snabbt att jag valt något som var mindre lämpligt eller som åtminstone var väldigt annorlunda.

Efter det valde jag inte med hjärtat. När jag skulle välja valde jag utifrån hur jag trodde att andra skulle vilja att jag valde. Det var enklast så…. Det blev ju jobbigt att välja det man tycker om – om det går emot vad andra förväntar sig…

Låg idag under palmen och kände efter hur det hade känts då när jag var 10 år. När jag var så stolt över mitt nya fina rum men ganska snabbt hade insett att det inte alls var okey – att andra inte gillade mitt val. Det kändes i mitt flickhjärta…. jag var annorlunda… eller åtminstone var min tapet väldigt annorlunda…

Tänk vad vissa saker från vår barndom sätter spår i oss. Redan tidigt börjar vi agera för att passa in. Redan tidigt börjar vi lägga locket på vad vi egentligen tycker om, eller vad vi vill ha…

***********************

Men…. precis när jag ligger och funderar på detta kommer en spanjor fram. Han brukar gå på samma café som jag (där det finns bra wifi) och jag brukar hälsa som brukligt är. Jag vet att han driver en restaurang här i stan.

Han går fram till mig där jag ligger under palmen (nära paseon där han måste ha vandrat förbi och sett mig). Han bjuder mig på en cigarett (som jag inte tar emot) och sen slår han sig oinbjuden ner och börjar prata av sig medan han bolmar på sin cigarett. Det märks att han är upprörd. Han pratar på snabb Andalusiska och jag förstår inte allt han säger. Det är helt omöjligt i denna höga hastighet…

Dock förstår jag så mycket som att han har 6 personer anställda på sin restaurang och han har alldeles för få gäster nu. Det går inte runt. Han skulle behöva stänga ner nu när turisterna inte är kvar, men de anställda har sina familjer och sina räkningar att betala, och de förväntar sig att få jobba hos honom. Han berättar att de köper in färsk fisk på morgonen och sedan på kvällen är nästan all fisk kvar. Han pratar om pengar, siffror hit och dit, och jag hänger inte alls med, om sedan om skatter och allt möjligt. Det blir lite för mycket för mina språkkunskaper men han fortsätter i ett snabbt flöde att beskriva allt.

Han stannar upp en gång och frågar vad jag heter. Jag säger mitt förnamn. Han frågar om jag är engelska? Nej, jag är svenska säger jag. Han berättar vad han själv heter. Sen pratar han vidare igen.

Efter en stund sätter jag mig upp och börjar ta på mig mina kläder för att gå. Har varit ett tag på stranden och det känns som att det är dags att gå hemåt. Mannen pratar så fort och jag förstår inte mer än att han är väldigt upprörd och att han har problem. Då frågar han mig om jag vill följa med och ta en kaffe. Jag avböjer vänligt och säger att jag måste gå hem.

Det var mycket känslor han pyste ut där… Kände mig lite överrumplad där jag låg under min palm på stranden i lugn och ro i mina egna tankar på barndomen…

Funderade på varför han valt att lätta sitt hjärta just för mig, där jag låg under en palm i min bikini…? Det lär jag nog aldrig få veta. Funderar också på om det är så man gör här: går fram till någon som ligger på stranden och lättar sig hjärta/pratar av sig? Är det helt ok? (Tror aldrig att det har hänt mig i Sverige…) Fast.. kanske är det bra att prata av sig till någon man inte alls känner. Bor ju i en mindre stad. Många känner varandra. Jag är kanske mer av en outsider här och kanske är det därför det är enklare att prata med mig? Sen tror jag inte att han inser hur lite jag förstår när han pratar så snabbt. Jag missade alla detaljerna och fick bara med de stora penseldragen… Och… kanske var det tur det…??

****************************

Går hem och tittar i förbifarten på den stora scarves i bomull som ligger på sängen. En scarves som jag köpte på marknaden för några månader sedan och som jag gillar så mycket. En insikt slår mig helt plötsligt. Men… där är ju min tapet från jag var 10 år.!!! Jag breder ut min scarves och blir förbluffad – och tar en bild. Ja, det är faktiskt oerhört likt. Precis samma mönster som på min tapet i radhuset när jag var 10 år – fast min scarves har mörk bakgrund.

Så spännande!! Nu har jag utan att vara medveten om det valt tapetmönstret igen! Det är stort! Och inte förrän idag ser jag kopplingen.

Ingen har ifrågasatt min scarves här – och om de skulle göra det så bryr jag mig faktiskt inte alls om det. För… oavsett vad andra tycker så ser jag den som mycket vacker – och jag bär den med stolthet!! 🙂

Lånar ett citat fån Björn Lindeblads sommarprogram:

“Du får veta vad du behöver veta,
när du behöver veta det,
inte förr,
och bara om du är helt närvarande”

Idag fick jag veta mer om varför jag valt som jag valt i livet – och fått bekräftat att jag verkligen gillar just detta storblommiga mönster. Intressant…

Ja, detta är sådant som händer här – på min inre och min yttre resa…