112. Vårt uppdrag i livet…

Det finns en plats i denna stad. En plats som är lugn och som ger en vy ut över havet. Den ger en möjlighet att se havets storslagenhet och den ger en möjlighet till lugn och kontemplation. Ja, det finns flera platser men jag har valt en särskild som jag gillar…

Jag brukar gå dit ibland och slå mig ner och blicka ut över havet. Ja, havet finns ju överallt här, men just att stanna upp och verkligen SE havets storhet känns viktigt. Det är lätt att man blir hemmablind när man ser det vackra hela tiden.

Havet är mäktigt, det är kraftfullt, det är stort, det kan växla mellan ljuvt, ljusblått, vackert, blankt och stilla – till frustande, argt, skrämmande, obehagligt och mörkt.

Fast… idag är havet vackert. En liten krusning syns på ytan. Det är flaggat gult, det går bra att bada men lite vågor är det allt. Solen lyser från en klarblå himmel vilket gör att havet ser hemtrevligt och inbjudande ut. Idag känns havet verkligen som en vän.

När jag sätter mig ner så dyker min fråga upp igen. Den har surrat i huvudet de senaste dagarna och jag kan inte riktigt kunnat släppa den. Inte så att jag grubblat, utan den har bara funnits med, ungefär som en följeslagare, en vän som funnits där men som pockat på lite uppmärksamhet ibland.

Frågan är stor men kan sammanfattas ungefär såhär: Hur lever man egentligen? Vad är mitt uppdrag här på jorden under denna tid jag är här?

Har haft med mig frågan och funderat en del. Intellektuellt ser jag inte att det finns något enkelt svar att finna, men idag när jag sätter mig och tittar ut över havet får jag en tanke som jag tidigare saknat.

Det är säkert inget nytt, andra har säkert tänkt samma sak och fått veta samma sak, men… för mig blev det en aha-upplevelse när insikten om detta verkligen landade i mig fullt ut. Havet säger:

“Ditt uppdrag är att vara dig själv”

Hmm… intressant. Kan det vara så enkelt? Det är så självklart, så enkelt – men ändå samtidigt så svårt och så stort!! Vi är alla olika med olika utseende, tankar och egenskaper. Vi är alla unika. Men… meningen är alltså att du ska bidra med just “det som är DU” och “det som DU kan vara” när du är här. Detta – ditt unika jag – utgör alltså en puzzelbit i det stora puzzel som kallas världen eller livet.

Frågan är då Hur gör jag det? Hur är man sig själv? Ja, jag får nog gå tillbaka en annan dag och ställa frågan…