58. Skillnaden är avgörande…

Tänkte tala om det där med balans och obalans idag… och om “skillnaden” mellan det som är och det som vi önskar skulle vara…

Olika faser genom livet
Jag tror att vi befinner oss i olika faser genom livet. Ibland flyter livet på, vi reflekterar inte så mycket, det mesta känns ok. Vi upplever balans. Andra gånger kommer vi däremot in i faser i livet som ger oss en upplevelse av att saker och ting känns alldeles fel. Vi upplever en obalans.

Min bild är att denna obalans beror på att vi upplever att saker och ting är på ett visst sätt, när vi egentligen skulle vilja att de var på ett helt annat. Det blir en skillnad som hela tiden gör sig påmind. Denna skillnad gör att vi upplever en brist i våra liv. Känslan av brist skapar obalans.

Vi kan uppleva att det är fel på frun, mannen, jobbet, barnen, karriären, medtrafikanterna, politikerna, dagens ungdom eller vad det nu kan vara. Vi kan också uppleva det när vi är sjuka när vi egentligen vill vara friska.

Vissa av dessa “skillnader” påverkar oss bara i liten omfattning. Att politikerna inte tycker exakt som vi önskat utgör oftast en mindre skillnad, en skillnad som vi normalt kan hantera utan att vi påverkas alltför mycket. Vi kan möjligen tillfälligt komma ur balans men totalt sett bibehåller vi fortfarande vår balans i livet.

Andra saker som ligger oss lite närmare, t.ex. att vi inte trivs med frun/mannen/jobbet/vår hälsosituation osv är mer kritiska. Dessa saker påverkar lättare vår balans i livet. Om skillnaden mellan hur vi vill ha det och hur det verkligen är är liten så påverkas vår balans bara marginellt. Vi märker det kanske inte ens alls. Men… om skillnaden däremot är stor så påverkas vår balans märkbart. Vi kommer i obalans och livet känns tufft och tungt, kanske som en kamp där vi känner frustration över att saker är som de är.

Skillnaden
Det är intressant är att fundera över denna skillnad som vi upplever. Denna skillnad som ger oss en känsla av brist och frustration. Vad är den egentligen?

Jag tror att skillnaden bygger på en eller flera av följande saker:

– Att vi har förväntningar och idéer om hur saker och ting skall vara i livet
– Att vi har önskningar, längtan och drömmar om hur vårt liv ska se ut
– Att vi försöker uppnå lycka genom att försöka få det yttre livet på plats

Den första punkten baseras ofta på föreställningar och präglingar vi fått tidigt i våra liv. “Såhär lever man sitt liv” – en bild vi fått från vår uppväxt och våra föräldrar. “I familjen håller man ihop”,”Du ska vara frisk och jobba”, “Du ska vara duktig och göra ett bra jobb”, “Plikten framför allt” osv är exempel på uppfattningar/präglingar vi fått från föräldrar och samhälle. Det är ju faktiskt dessa normer vi bär med oss – och de är djupt rotade. Många gånger jämför vi till exempel vårt liv, mer eller mindre medvetet, med hur vår uppväxt såg ut eller hur vi ser att andras liv ser ut. Finns det en stor skillnad kan vi uppleva brist och obalans.

Den andra punkten bygger på vår längtan, på våra drömmar. Som barn och tonåringar hade vi intentioner och drömmar. Kanske ville vi bli pilot, brandman, lärare, polis, flygvärdinna, fotomodell, rik eller något annat som vi föresatte oss att uppnå i livet. Sedan försöker man uppnå det man vill. Men vad händer om man inte uppnår sina drömmars mål? Ja, i vissa fall accepterar man det, men i andra fall upplever man en skillnad – en brist – en obalans.

Denna tredje sista punkt visar sig tydligt i det västerländska samhället genom att vi konsumerar mera. Har vi bara rätt kläder, snyggt hus, fin bil, vacker fru/snygg man, väluppfostrade barn, bra jobb, nytt kök eller badrum så kommer allt att falla på plats. Då kommer vi att känna oss nöjda och lyckliga… eller….? Risken är att det blir en jakt på lycka som baseras på att allt runtomkring oss är på plats.

 

Går det att leva med skillnad och brist i det yttre?
Jag tror att det faktiskt är möjligt att leva med skillnad, brist och obalans i det yttre… Men… det krävs att man har en MYCKET god balans i sitt inre. Jag tror inte att vi alla är Dalai Lama, hummande munkar eller upplysta utan de flesta av oss är på livets resa som mer eller mindre vanliga människor. Vi har då sannolikt inte uppnått full medvetenhet och fullständig inre trygghet och balans som munkarna i Tibet kanske har. Då är det istället lätt att vi försöker få allt i det yttre på plats. För… vi tror på något vis att när det yttre är på plats får vi kontroll och DÅ ska vi känna oss trygga och i balans…

Det yttre förändras
Men… en sak tror jag vi kan vara överens om. Allt i livet, i vårt yttre, ändras – hela tiden… Vi kan bli av med jobbet helt plötsligt, våra barn kan bli värstingar i skolan trots god uppfostran, vi kan ha föräldrar som inte bryr sig om oss, vårt hus kan brinna ner, vår man/fru kan lämna oss, vi kan bli sjuka osv… Ja, det finns hur många exempel som helst.

Ja, vi kommer säkert att uppleva skillnaden och bristen när det yttre omkring oss hela tiden förändras. Sen är frågan om hur vi hanterar den i vårt inre?? Ska vi låta vår värld falla ihop när de yttre sakerna faller isär? Det är frågan….

Lärdom av obalans
Jag tror att vi alla kommer i obalans ibland i livet, vilket gör att vi “faller omkull” ett tag i livet – men att vi reser oss och borstar av oss dammet och sen går vidare. Fast… ibland när faller vi omkull, blir vi liggande ett längre tag innan vi kan resa oss upp och gå vidare.

Ett bra exempel är när vi åker på en långvarig influensa samtidigt som vi har jättemycket att göra på jobbet. Vi upplever skillnaden (“Jag skulle ju vara frisk och vara och jobba nu!!”) inombords genom stress, frustration över att bli liggande PRECIS JUST NU när det är som mest på jobbet.

Och…. kanske tvingas vi då att välja att acceptera att saker och ting är precis som de är just nu. Är man sjuk får man lyssna till kroppen och låta den vila till dess att influensan passerat. Det är inte mycket att göra åt. Att välja lugn i sitt inre istället för att uppleva skillnaden mot vad som “borde” varit. Att välja lugnet inombords och tilltron till att saker ordnar sig…

Men en sak är värd att tänka på: När vi då och då av olika anledningar (skilsmässa, dödsfall i familjen, sjukdom, andra yttre händelser i livet) snubblar och “faller omkull” i livet och ligger ner utan att kunna resa oss upp får vi faktiskt ett annat perspektiv på världen och livet. Det som tidigare var självklart kan vi börja att ifrågasätta, det som våra föräldrar berättade som “sanningar” kanske inte längre är våra sanningar, de drömmar vi närt sedan vi var barn får vi kanske lämna och skapa nya drömmar utifrån var vi är idag, saker som vi tidigare inte tänkt på kan vi börja känna stor tacksamhet över osv…. Vi kan välja att SLUTA fokusera på skillnaden mellan det som är och hur vi önskat att allt varit och istället hitta tryggheten inom oss själva – även om saker i det yttre runt omkring oss inte är på plats….

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*