Det har gått 4,5 månader. Att ta mig tid att titta inåt har varit – och är – mitt mål. Att bli vän med mig själv – och att tycka om mig själv….
Har funderat på det där. Varför är detta så viktigt för mig..? Jag tror att det ytterst handlar om att kunna stå på helt egna ben i livet. För även om vi har föräldrar, syskon, barn, en äkta hälft eller goda vänner – så är de faktiskt inte jag. Och… även om vi har trygghet i form av fast jobb, fint hem och pengar på banken – så är det inte heller jag. Alla andra människor och alla saker vi skaffat oss här på jorden är yttre företeelser.
I slutändan är jag mig själv i mitt inre och min uppgift är att kunna stå på egna ben, att våga vara i mig själv och stå trygg i livet oavsett vad som händer runtomkring mig. Andra människor i min närhet kan finnas där för mig, men de är inte jag och de kan inte leva mitt liv. De kan stödja och hjälpa i det yttre livet men de har faktiskt inte möjlighet att gå in och göra mitt inre arbete åt mig. Det är jag ensam om att ta ansvar för… det är jag ensam om att möta…
****************
Har insettt att en del i arbetet med att gå in i mitt inre är att verkligen kunna älska mig själv. Då tänker jag inte på att jag vill stärka egot och bli uppblåst. Nej, jag tänker på att känna äkta djup kärlek till mig själv som människa.
Inser att det är lättare att ge sin kärlek till andra (t.ex. till sina barn) än till sig själv. Fast… långsamt, långsamt börjar den krypa fram… en acceptans att detta är jag – och en känsla att jag är helt okey, att jag en människa här på jorden som är här och som kan bidra med just det jag kan bidra med…
***********************
Så… nu är tiden för mig att verkligen börja älska mig själv. På tiden, kan man tycka. Och… visst har jag tyckt om mig själv innan, men skillnaden är nog att jag nu verkligen försöker se inåt för att iaktta… Då blir saker tydliga på ett annat sätt. Jag inser då också att saker inte riktigt är som jag tidigare trott. Ja, det låter kanske konstigt, men så har jag upplevt det. Skulle vilja jämföra det med att när man börjar lära sig något nytt, t.ex. cykla, spela golf, rida, prata kinesiska eller vad det nu kan vara så ser man ett begränsat perspektiv. Man går in för att lära sig. När man efter ett tag har lärt sig grunden börjar man inse att det är så mycket mer kring saker och så mycket annorlunda än vad man från början trott. Man får ett annat perspektiv . Samma sak har jag upplevt när jag gör min inre resa… Ju mer man går inåt desto mer inser man att det finns att upptäcka… och att saker inte alltid är som jag tidigare trott…
Hursomhelst….tillbaka till att älska sig själv. Allt kokar än så länge ner till att: Detta är faktiskt jag… det är den version som jag hamnat i nu när jag kommit ner på jorden ett tag. Det går inte att byta ut mig till en annan människa utan det gäller att ta tillvara den kapacitet jag har begåvats med. Det gäller också att acceptera de fel och brister jag har. Den version av människa som är unik just för mig måste tas omhand av mig själv.. och älskas av mig själv. För… om jag inte kan älska mig själv – vem kan då älska mig? Så många gånger folk har försökt få mig att känna mig “fel” – nej, hur kan en människa vara “fel”…?? Nej, ingen människa är väl fel?? Vi är alla helt okey… och vi är alla värda att bli älskade av oss själva..
Jag ser mig som en pusselbit i ett stort puzzel. Lite oformlig, unikt formad. Jag passar inte in var som helst, men passar alldeles perfekt i rätt sammanhang… Tror att livet går ut på att se till att befinna sig i rätt sammanhang där man kan utvecklas och växa….
Men.. att våga se sig själv som en fantastisk unik människa är kanske inte kompatibelt med den svenska Jante-lagen?? Fast… jag är i Spanien just nu.. så…. jag tror att jag struntar i Jante-lagen ett tag… 😉