Idag gick jag ner till stan för att köpa några blommor. Gick till marknaden, gissar att det är ett par kilometer att gå dit.
Jag hittade två vackra växter – en Gardenia och en röd klättrande blomma som jag inte vet namnet på. Köpte dem båda, tillsammans med en keramikkruka och några blomfat.
Min tanke var: “det här är inte så tungt” när jag kände på de två påsarna… Till saken hör att blommorna man köper här alltid står utomhus, det är inte några vanliga små inomhusblommor utan mer rejäla prunkande plantor.
Men, jag är stor (säger i alla fall alla spanjorer) och stark så det ska väl inte vara några problem.
Klockan var ett på eftermiddagen när jag började min vandring tillbaka.Kvicksilvret på termometern hade passerat 30-strecket och jag kände svetten komma.
I början gick det lätt att gå. Jag gick med raska steg, full av energi. Efterhand skar plastpåsarnas hantag in i mina händer. Det som från början kändes som lätt att bära blev allt tyngre efterhand.
Jag började fundera på hur jag skulle orka upp för backen, sista biten upp dit där jag bor. Slog snabbt bort tanken. Det får ordna sig när jag kommer dit. Kom plötsligt på: Detta är en utmärkt träning i mindfulness!!! Nu har jag chansen att njuta av denna promenad i detta vackra vädret. Så… istället att för som på vanligt svenskt manér skynda på eller raskt och effektivt ta sig hemåt bestämde jag mig för att ha trevligt under denna promenad.
Jag tog ett steg i taget, tänkte inte på mer än ett steg i taget. När jag kände att mina blommor blev alltför tunga satte jag mig på en bänk. Tog ett djupt andetag, lutade mig tillbaka och tittade ut över havet. Studerade folk som gick förbi och tillät mig att bara vara där i några minuter. När jag kände mig färdig med detta gick jag vidare en liten bit. Detta upprepades sedan till dess att jag kom hem.
Då insåg jag att jag haft en riktigt trevlig promenad. Visst var jag lite svettig efter sista backen, men inte utpumpad – och absolut inte frustrerad. Snarare tillfreds och nöjd! 🙂
**************
Då slog det mig att det finns en parallell mellan dagens promenad och livet. Det gäller att fokusera på det som är här och nu – och det gäller att inte oroa sig för det som komma skall.
Att njuta av resan, ja, av varje steg, är vägen till lyckan! Att ta sig tid att stanna upp, ta ett djupt andetag, att luta sig tillbaka och njuta av det som är, är en nyckel. Att vara i det som är, utan att längta dit man är på väg. Hmm… ja, den insikten blev tydlig…
Hibiskus utanför min entrédörr