En tänkvärd historia:
Det var en gång en ung man som gick ut och ställde sig mitt på stadens torg.
“Jag har det mest perfekta hjärtat utav alla!” utropade han.
Människorna i staden samlades för att beundra hjärtat, och allesammans höll dom med. Den unge mannens hjärta var verkligen perfekt. Utan minsta lilla fläck eller skråma så skimrade det vackert i solens strålar.
Så hördes det en skrovlig röst ur folkmassan.
“Jag håller inte med dig. Ditt hjärta är inte ens hälften så vackert som mitt.”
Alla vände sig om för att se vem det var som talade.
Rösten tillhörde en gammal man som banade sig fram genom folkmassan.
“Se här”, sa han och visade fram sitt hjärta.
Den unge mannen kunde inte låta bli att skratta.
“Hur kan du påstå att ditt hjärta är vackrare än mitt?” frågade han. “Ditt hjärta är ju fullt utav ärr. Det saknas bitar och vissa hål har lagats med bitar som inte ens passar.”
“Ja, det kanske är sant”, svarade den gamle mannen.
“Men jag skulle aldrig byta bort mitt hjärta mot ditt. Du förstår, mitt hjärta representerar mitt liv. Hålen har uppstått när jag har älskat en annan människa och gett bort en bit utav mitt hjärta. I bland har jag fått en bit utav den människans hjärta tillbaka. I bland har jag älskat någon som inte älskat mig tillbaka. Då har det förblivit hål.
Men jag vårdar hålen också, för de påminner mig om den kärlek jag har till dessa personer. Och jag har inte gett upp hoppet om att de någon gång ska ge mig en bit utav sina hjärtan.
På så sätt har mitt hjärta kommit att se ut så som det gör i dag. Och för mig är det det ett mycket vackert hjärta.”
Den unge mannen stod tyst. Han tittade på sitt hjärta och sedan på den gamle mannens hjärta.
Utan ett ord så tog han en bit ur sitt hjärta och gav till den gamle mannen…
