67. Att titta på lägenhet i Spanien…

Igår tittade jag på 4 lägenheter. Vill dela med mig av upplevelsen jag hade på en av visningarna. Den var speciell – ja, lite annorlunda.

**************

Jag kom in på agencyn/mäklarkontoret och fick sitta ner och vänta några minuter medan kvinnan/mäklaren som jag talat med tidigare blev ledig. Klockan hann bli kvart över innan hon var klar.

Hon talade inte med mig, utan reste sig bara och gick iväg och vinkade med mig. Samtidigt kom en man fram och hälsade på mig. Han var kort, mycket omfångsrik och skallig. Lite lik Lilla Fridolf. Jag frågade kvinnan om han var “El dueno” – jodå, det var han. Han var ägare till agencyn.

Vi gick ut till hans bil, en äldre hög jeepliknande bil, där vi hoppade in. Bilen hade 2 dörrar och jag erbjöds att vika ihop mig och hoppa in därbak. Han sa lite ursäktande. “Tu es muy grande”. Hmm… tack, tack, det var kul att höra. (Fick lite lust att säga att du är mycket liten och tjock men jag visste inte riktigt vad det hette på spanska, så jag bara log och hoppade in i bilen)

Bilen var minst sagt ostädad. Den har nog inte städats de 5 senaste åren. Vi åkte iväg den korta sträckan och han parkerade. Vi gick över gatan till den urbanization där lägenheten låg. Då mötte vi en äldre dam och ett stort puss & kramkalas utbröt. Jag undrade för mig själv om detta var ägaren till lägenheten men insåg strax att det bara var bekant till dem. Jag stod snällt bredvid och väntade till dess att de pratat färdigt.

Vi gick sedan framåt yttterligare 50 meter och där stod ett par i min ålder som vi hälsade på. De sa sina namn. Alla pratade med varandra på snabb andalusiska men ingen verkar ta någon notis om att jag var med. Vi gick alla fem in i urbanizationen. Kände ett visst utanförskap och en viss förvirring. Jag frågade då kvinnan i min ålder om de var “los duenos” – jodå, det var de. Så bra, då vet jag att de är ägare till lägenheten i alla fall. Vi gick alla in i rätt block/hus och åkte upp i två olika hissar. Vi var så många att vi inte fick plats i en. Lägenheten visade sig ligga på våning 8. När vi kom upp är lägenheten helt ok, fast den ligger mörkt, vänd åt fel håll. Känns inte rätt.

Här var vi då 5 personer i denna lägenhet. Nu riktades plötsligt all uppmärksamhet mot mig. Alla 4 berättade för mig hur fantastiskt fin lägenheten var, vilken utsikt man hade (om man tittade snett ut från balkongen vill säga – rakt fram fanns det en husvägg) osv. Nu pratade man långsam spanska så att jag skulle förstå, nu var man mycket vänliga. Kände att grupptrycket var hårt. De var fyra, alla hade kommit för min skull, och jag var bara en. Men… nej, jag tänker välja vad jag vill ha, inte bli intvingad i något, så jag stod upp för mig själv och sa att jag vill fundera. Mäklaren, som nog var beredd att skriva kontraktet direkt verkade lite förvånad men accepterade.

Vi gick ut i trapphuset för att ta hissen ner. Ägaren till agencyn tog då fram cigaretterna och tände en cigarett. Jag stod bredvid och väntade på hissen. Medan han bolmade sträckte han fram cigarettpaketet och frågade om jag vill ha. Jag avböjde vänligt…

Hissen kom och mäklaren, den rökande ägaren till agencyn och jag gick in i den minililla hissen och åkte ner. Tackade min lyckliga stjärna att vi inte fastnade. Att sitta fast i en hiss tillsammans med en mycket korpulent kedjerökande spanjor och hans anställd som helst pratar snabb andalusiska och som inte kan ett ord engelska under några timmar hade inte varit drömmen i denna minihiss där vi knappt fick plats alla tre…

Vi kom ner. Jag avböjde skjuts tillbaka och promenerade istället. Lovade att ge besked inom kort…

Så kan det gå till när man letar lägenhet att hyra i Spanien… 🙂

Spansk möblering