213. Måste vi veta vad vi vill?

Måste vi människor veta vad vi vill? Ja, jag har ställt mig denna fråga om och om igen under livet. Många gånger har jag undrat varför vi måste veta vad vi vill – och hur i hela fridens namn vi ska kunna veta vad vi vill?

Vad ska du bli när du blir stor?

Det börjar redan när vi är små. Vi får den klassiska frågan “Vad ska du bli när du blir stor?”. Att ställa denna fråga till ett litet barn kan man tycka är rätt egendomligt. Det är en verkligt svår fråga – inte helt enkel för ett litet barn att besvara. Ändå frågar vi detta…

Ofta drar barnet till med något de känner till. Polis, lärare, busschaufför, doktor, brandman, brevbärare eller något annat som de hört talas om eller sett i sin närhet. Eller så säger de något i stil med “Jag ska gifta mig med mamma/pappa/morfar/farmor osv”

När man sedan går i 9:e klass så ska man välja till gymnasiet. När man går ut gymnasiet ska man välja vad man ska göra sedan. Ska man plugga, ta ett extrajobb för att kunna resa eller söka jobb? Man ska “bli något”, få det där yrket och vara sådär duktig och tjäna de där pengarna.

Jag påstår inte att pengar är oviktiga, tvärtom. Men pengar kan tjänas på olika sätt. I vårt samhälle idag pressar vi fram vad vi “ska bli”. Funderar ibland på att det kanske hade varit bra om vi inte hade pressat oss så hårt till att veta vad vi vill… Det finns ju faktiskt människor som aldrig riktigt vetat vad de vill bli men ändå halkar in på något riktigt bra som de verkligen trivs med och där de känner att de kan bidra. Ibland går vi dock omvägar eftersom vi pressar så hårt att snabbast möjligt “bli något” (och då menar vi i Sverige alltid yrkesmässigt).

Det finns också de som byter jobb ofta hela livet och som trivs med det. Man kan inte med svensk definition säga att de “blivit något” yrkesmässigt – men de har ett bra liv och har kanske fokus på saker på sin fritid som ger dem stor mening. Ja, kanske till och med mer mening än en del av de som pressat sig igenom studier och “blivit något” i traditionell mening.

Den egentliga frågan…

Frågan som finns underliggande men som sällan uttalas i samband med alla dessa val i livet är “Vad vill du egentligen med ditt liv?”. Denna fråga ställs inte – kanske för den anses som ganska tung, svår och jobbig. Istället tvingas vi ta ställning till vilken linje/program/arbete vi ska välja. Eller om vi ska söka jobb eller plugga vidare.

Frågorna vi tvingas besvara missar ofta målet. Frågorna vi får besvara stannar på ytan. De går inte på djupet och våra val stannar därför också många gånger i det yttre, under påverkan av omgivningen och de förväntningar som finns runtomkring oss.

Vi gör ofta val baserat på rekommendationen “såhär lever man”. Vi “ärver” och följer ofta den livsstil som våra föräldrar följt. Kommer man från en akademikerfamilj så förväntas man bli akademiker. Är föräldrarna läkare ligger det nära till hands att också barnen blir det. Är föräldrarna politiker/skådespelare/musiker så förväntas barnen bli detsamma. Ja, det finns många liknande exempel.

Jag tror att orsaken till att vi följer i föräldrarnas fotspår eller lever upp till deras förväntningar är att vi inte ser något annat alternativ. Det är helt enkelt det livet vi befunnit oss i och sett på nära håll. Det är ett liv som vi känner till och som vi framförallt vet hur man lever. Ja, det är den “sanning” om hur man lever sitt liv som vi har med oss. Och… att följa det vi sett sedan barnsben är kanske också lättare än att besvara den underliggande frågan?

Vågar vi svara på den underliggande frågan?

Själv minns jag hur svåra de där valen var när man var i tonåren. Jag visste ju inte riktigt. Det kändes som att jag inte var redo att besvara frågan om vilken linje jag skulle gå. Det kändes som att jag inte var redo att veta om jag skulle plugga vidare eller börja jobba. Jag visste inte. Jag hade faktiskt ingen aning. Vi fick många goda råd från skola, syo, föräldrar, släkingar och allt presenterades bra och sakligt. Ändå var det sååå svårt att veta…

Idag inser jag att det kanske var något som saknades i frågeställningen. Den underliggande frågan som egentligen är grundläggande “Vad vill du egentligen med ditt liv?” lyftes aldrig fram. När man inte var klar över vad man ville med sitt liv så var det svårt att svara på frågor om vad man ville gå för linje i gymnasiet.

Sedan är frågan om det verkligen hade varit lättare om den underliggande frågan hade ställts. Då hade det behövt finnas vuxna människor som var intresserade av att möta ett barns/tonårings omkringliggande funderingar. Då hade en kontakt med ens eget inre behövt finnas eller behövt etablerats. Det hade kanske varit mer besvärligt för skola, lärare och föräldrar?

Måste vi veta vad vi vill?

Oavsett vilken fråga som har ställts – eller som kunde ha ställts – så har jag under flera år undrat en sak. “Måste vi veta vad vi vill?”. Är det självklart att alla på jorden ska veta vad vi vill?

Hade det inte sparat en massa människor en massa beslutsångest och kval om det faktiskt hade varit helt ok att inte veta vad man vill? Jo, jag tror det. Att avdramatisera detta hade nog varit bra, tror jag.

Precis som många andra hittade jag efter avslutade studier ett jobb och började jobba för att “göra karriär” där. Det var enkelt eftersom det var förutsägbart och något jag kände igen hemifrån. Det fanns en mall för hur man skulle göra. Smidigt – då behöver man bara följa omgivningens/organisationens förväntningar. Då behövde man inte tänka själv – och då behövde man framförallt inte möta eller fundera på den underliggande frågan.

Kanske senare…?

Men… livet gör sina twists-and-turns. Ibland går livet inte på räls. När något oväntat händer i människors liv (om man till exempel förlorar jobbet, skiljer sig, blir sjuk, utbränd, inte trivs, inte passar in, inte har tillräckligt med pengar eller något annat som får en att stanna upp) så tvingas man möta den där underliggande frågan igen.

På något vis dyker frågan då upp igen – lite som gubben ur lådan. Ja, frågan blir faktiskt extra aktuell när saker inte går som vi förväntat oss.

Kanske ska vi inte ha något svar…?

Är då livet tänkt att baseras på att vi hela tiden vet vad vi vill göra framåt. Att vi vet vad vi vill bli och att vi steg för steg målmedvetet tar oss framåt mot våra mål?

Ju äldre jag blir desto mer undrar jag om det verkligen är meningen att vi ska ha leva så – ja, jag undrar om det verkligen är meningen att vi ska veta vad vi vill…

Jag tror mer och mer på att vi ska välja det som känns rätt just nu (tänker då på valet gymnasielinje, resa eller jobb). Sedan får vi se vart det leder oss i livet. Vi rör oss framåt och vi lär oss mer och mer. Om vi är för fasta i att vi vet hur vårt liv ska vara eller vad vi “ska bli” så kanske vi missar andra mer intressanta möjligheter på vägen…?

Att ta ett beslut i taget efterhand istället för att söka efter svaret på “vad vi vill bli” tror jag skulle göra människor mer avslappnade och mer lyckliga. Det skulle innebära att pressen försvann och att det fanns utrymme för att faktiskt ta ett steg i taget – i tillit till att saker kommer att ordna sig… För på något vis brukar det väl ändå göra det…

Och… tänk så befriande att kunna besvara frågan “Vad vill du?” med ett “Jag vet inte.” och känna att det är helt OK… 🙂

Hur tänker du?

• Har du svar på frågan: “Vad vill du egentligen med ditt liv?” 
• Har du en tydlig bild eller idé om vad du ska göra i livet och tar dig målmedvetet framåt mot denna? Eller tar du ett beslut i taget allteftersom livet för dig framåt?

Lämna gärna en kommentar här under.

PS. Jag googlade på frasen “vad ska du bli när du blir stor” och fick 717.000 träffar så tydligen är frågan i högsta grad aktuell även idag.