141. Ensamhet…

Har nu varit här i Spaniens sköna land i 4,5 månader. Alldeles ensam… hela tiden…

Har funderat på det där med ensamhet. När jag sökte efter bilder till denna blogg och sökte på ensam fick jag upp en massa bilder på olyckliga hopkrupna människor i fosterställning, men jag kan inte säga att jag känner igen mig i den bilden.

När jag är själv (utan andra människor i min närhet) känner jag mig nämligen sällan ensam. Men… ibland när jag är med andra människor kan jag känna mig ensam. Det är konstigt det där. Det borde kanske egentligen vara tvärtom…?

Fast ibland… när jag ser tvåsamheten runtomkring, när jag ser de små vardagliga kärlekshandlingarna mellan par så kan känslan av ensamhet dyka upp.

Det är de små sakerna, ja, saker som jag själv vet är självklarheter när man är i en längre relation är faktiskt de saker som jag kan se på med saknad idag. En kram, en varm blick, en omtänksam handling, en fråga vad den andre vill ha osv. Ja, de små vardagliga sakerna… De kan jag sakna när jag ser dem…

Ja, hittills 19 år med samme man och sedan 6 år utan en man i mitt liv. Det är en stor skillnad, det är annorlunda.

När jag lämnade min man trodde jag faktiskt inte att jag behövde en man. Jag hade ju klarat allt själv (hus, barn, hem mm) när han var ute och reste – och det var enbart problem med att försöka få relationen att fungera. Nej, jag klarar mig nog bäst själv – utan en man, tänkte jag…

Senare gjorde jag ett par halvhjärtade försök med två män som jag råkade snubbla över utan att jag letade. Det som var bra var att jag insåg att jag faktiskt kunde känna kärlek igen, även om relationerna i sig inte var så bra i övrigt. Fast.. det är två år sedan… Sedan dess är jag “ensam” eller “själv” som jag hellre vill säga…

Själv här i Spaniens varma land är det klart att jag funderar över detta. Är i grund och botten en tvåsam person, men jag har lärt mig att tycka om mitt eget sällskap med tiden.

“Hellre ensam och lycklig – än i ett dåligt förhållande olycklig.” är ett påstående som jag kan instämma i.

Har nu insett att mitt eget sällskap kan vara riktigt njutbart. Har under tiden här försökt utveckla kärleken till mig själv. Ett steg har varit att gilla min kropp. Har under tiden här insett att min kropp nog är den allra bästa gåvan jag fått i livet. Förutom att vara funktionsduglig är den faktiskt rätt vacker! Inte perfekt, men unik i all sin kurvighet…

 

Även om jag uppskattar mitt eget sällskap så slår känslan av ensamhet till i full kraft ibland. Jag kan då drabbas tillfälligt av syndromet “självömkan” och tycka synd om mig själv genom att tänka “alla andra hittar ju någon, varför inte jag..?”

Men.. när man som jag väljer att iaktta sig själv kan jag le lite när jag kommer in i en sådan fas. Det är faktiskt bara känslor som dyker upp. Det är inte något reellt – det är inte någon sanning utan enbart negativa tankeströmmar… Så… jag behandlar mig själv lite kärleksfullt och väljer ganska snart att låta bli att tycka synd om mig själv. Att tycka synd om sig själv hjälper knappast – och det är inte särskilt kul heller…

Fast.. jag inser att det finns ett inslag av sorg. Ibland väljer jag att gråta en skvätt och sedan känns det bättre. Det är ok att pysa ut känslor istället för att stänga dem inne.

Har funderat på att skaffa en hund… Framtiden får utvisa om det blir så… För… kanske är det lättare att hitta en intelligent och trogen hund än en dito man…??

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *