Idag är det upp till bevis.
Jag saknar fortfarande boende, väskorna är packade och står uppradade vid dörren. Tvättmaskinen snurrar med det sista som ska tvättas. Lägenheten är städad.
Att inte ha boendefrågan klar är helt klart en stress. Fast… kanske extra laddat för mig eftersom jag tvingats flytta mycket under flera års tid. För mig har boendet alltid varit viktigt. Jag ser boendet (hemmet) som en trygghet, en bas, en plats att landa, att slappna av, att kunna bara vara, att sova gott, att trivas i och må bra. Men… vad händer då när detta inte längre är på plats?
Ja, jag kan nog säga att jag vet. Efter skilsmässan har det blivit mycket flyttande. Flyttade bl.a. 3 ggr inom loppet av 7 månader när jag hamnade i två mögellägenheter i sträck. Då pratar vi inte om en 1-rummare utan om ett hem till mig och två tonårsbarn. Ja… det var mycket där ett tag. Kan inte säga att det kändes bra. Det var oerhört jobbigt! Jag höll nästan på att gå under av stress…
Har tidigare betonat att vi ALLTID HAR ETT VAL. Så är säkert fallet även med hur man väljer att hantera när allt det yttre rasar ihop. Jag tror att i detta fallet finns det tre alternativ:
1. Bli frustrerad, arg, besviken, stressad osv och låta dessa känslor ta över. Sedan “springa” för att lösa problemet snabbast möjligt.
2. Vara medveten om känslorna och stanna kvar i dessa. Inse att känslorna är inte jag. Känna tryggheten i mig själv.
3. Känna känslorna men förtränga dem – sopa dem under mattan. Springa iväg för att lösa problemet – eller att fly från problemet helt.
Kan erkänna att jag tidigare blivit väldigt trött, arg, besviken och frustrerad när jag gång efter gång behövt flytta. Då trodde jag inte att jag hade något val hur jag skulle förhålla mig – hur jag skulle reagera och tänka. Jag tyckte bara att det som skedde var orättvist – jag reagerade snabbt och gick direkt på alternativ 1 ovan.
*****************
Här är jag nu i Spanien – all by myself – och har möjlighet att känna in vad jag känner. Då händer samma sak med lägenheter igen. Något gör att lägenhetsfrågan inte landar. Tyckte ändå att jag hade bra koll på mig själv och var avslappnad när det gällde flyttningar här nere – det är ju bara ett semesterboende… Men… nu när det här med boendeproblemet upprepats en 8-9 gånger här kommer de gamla känslorna av frustration tillbaka. Trötthet, uppgivenhet och, inte minst, stress… vid varje bakslag och varje flytt…
Men… jag har faktiskt ett val. Jag vill välja 2 ovan. Jag kan välja att göra följande:
a. Vara medveten om känslorna
b. Stanna kvar i mina känslor. Erkänna att de finns.
c. Acceptera känslorna. De är känslor – en tankeström – de är inte jag.
d. Att sedan inse att tryggheten ändå finns inom mig själv – inte i ett boende.
Ja, sedan finns det naturligtvis också alternativ nr 3 – att sopa känslorna under mattan – och låtsas som att ingenting har hänt. Att förtränga och stänga in känslorna i det innersta och hoppas att de inte ska dyka upp igen. Men…. det är klart att de gör. När man stoppat undan tillräckligt mycket blir det fullt därinne och det känns som en tryckkokare till slut… Det valet känns inte aktuellt för mig.
***************
Måste erkänna: Det är faktiskt riktigt läskigt att stanna kvar i känslan och känna in vad man känner… Vill helst göra något, fixa, fly eller något annat… Svårt att vara kvar i en känsla som inte är bekväm… Det är obehagligt, känns som att man kommer att gå under, som att allt skakar ungefär..
Så… just nu…. gör jag en sak i taget… Andas och känner att stressen kommer, jag iakttar och andas igen… Sedan passerar faktiskt känslan… och jag känner lugnet komma. Men sedan efter en stund kommer känslorna igen… Då är det bara att andas igen…
Ja, ni tror kanske att jag är lite konstig. Men detta är viktigt för mig. Att förstå hur jag själv fungerar…
***************
Tyvärr tror jag att det är ganska vanligt att vi har någon sådanhär sak som upprepar sig i våra liv. I mitt liv har det på senaste åren handlat om boendefrågan och flyttning. För andra personer är det säkert något annat…. Jag tror att dessa saker som upprepas gör det möjligt för oss att lära känna oss själv bättre… om vi vågar möta våra känslor…
