54. Kärlek i mitt hjärta….

Nu när högsäsongen närmar sig fyller alltfler människor stadens gator och torg. På något sätt förefaller det vara mest par som reser till denna ort vid kusten. Jag ser människor som går och håller varandra i händerna, jag ser folk som pussar och kramas, jag ser unga människor som kysser varandra passionerat och inte kan hålla händerna borta från varandra, jag ser familjer som har fullt upp med barnen men som visar varandra kärlek mitt i allt det praktiska, jag ser äldre par som visar varandra stor omtänksamhet och ömhet – ja, listan kan göras lång.

*****************

Träffade det äldre paret C&J igår. De har varit gifta i 25 år och de verkar besitta en värme sinsemellan och som de sa – de gör allt tillsammans – det är kul att se. För en tid sedan hade jag min son och hans flickvän på besök – ett ungt par som visar varandra kärlek. Det är fint. <3

Kärlek, kärlek, kärlek… Den finns därute – ja, jag tror att den finns i allas hjärtan. Jag ser den uttryckas i olika former överallt. Kanske blir den extra tydlig i detta varma land? När människor är på semester blommar kanske kärleken och passionen upp extra mycket?

*****************

Inser att det finns mycket kärlek i mitt hjärta. Kärlek till mig själv, till mina barn, till andra människor och till livet. På min resa träffar jag många underbara människor som ger mig vänskap och också en form av kärlek/omtänksamhet i vårt möte. Det är stort, det fyller mitt hjärta med glädje, kärlek och tacksamhet.

Men.. i mitt hjärta finns också ett tomrum, en plats för en självsfrände – en man som jag kan ge kärlek och närhet till, en man som jag vill dela mitt liv med – och som vill dela sitt liv med mig.

Så… det är dubbelt. Jag känner stor glädje när jag ser andras kärlek, men samtidigt också en sorg. Tomrummet i mitt hjärta blir på något vis extra synligt för mig – som en spegling av den kärlek jag ser. Då känner jag min inre längtan. Det har gått 6 år sedan skilsmässan och jag är en tvåsam person, har alltid varit det. Tyvärr har den självfrånde jag längtat efter ännu inte dykt upp i mitt liv. Frågan är när han gör det?

Så… jag inser att känslan av ensamhet blir stark när jag står ensam och ser all kärlek runtomkring. Jag tillåter mig att vara kvar och känna känslan av sorg. Det är ok att känna denna känsla… Jag låter den pysa ut… i alla fall ett tag…

*****************

Hur gör man då för att hantera sin längtan efter kärlek? Önskar att det fanns ett recept. Min strategi är att älska mig själv och andra så mycket jag kan. Det blir inte samma typ av kärlek som “en man i mitt liv” kan ge, men jag har ändå en tro på att all kärlek, i vilken form den än må vara, gör världen till en bättre plats…