Det är kul att köra fort ibland. Spännande och utmanande. Fast det har vissa negativa effekter också förstås.
När man jobbar, tar hand om barn, familj, hus, hem, trädgård, vänner, släkt och allt kan det kännas som att man kör i 190 ibland. Allt snurrar på, kalendern är fulltecknad, tiden är knapp och räcker inte alltid till för allt som skall hinnas med.
Man rusar fram i livet. Det känns att det är mycket – men man fortsätter köra på i det höga tempot.
**********************
Har du tänkt på vad som händer när man kör riktigt fort? (Det får man lära sig redan när man tar teorilektioner inför att ta körkort.) Jo, man får en slags tunnelseende och man blir fartblind. Man hinner inte titta sig runt, man hinner inte se att det växer vackra vårblommor i dikesrenen, man har fullt fokus på vägen, på vilken avfart man ska ta och på vart man ska – på målet. Inte hinner man med att njuta av den vackra naturen som man svischar förbi…
Det är precis samma sak när vi springer fram i livet. Vi har fokus på att göra, på målet, inte på nuet.
Vi vill gärna hinna med allt, vi kör på, vi vill vara effektiva, skapa resultat, fixa allt, göra och se till att leverera. Vi startar ofta i normaltempo men efter ett tag krävs det att vi ökar för att hinna med. Vi drar på lite mer gas, klämmer in lite fler saker i kalendern, jobbar lite längre eller tar jobbet med hem på kvällarna. Vi kommer upp i hög hastighet. Livet snurrar på. Vi känner oss betydelsefulla. Vi tjänar pengar.
Men… hinner vi stanna upp och njuta? Hinner vi sätta oss ner och bara vara i vår vardag? Hinner vi prata med varandra hemma – mer än om praktiska saker?
********************
Inser att det är därför jag är här. För att jag vill kunna leva i nuet. För att kunna njuta av dagen – och av livet. För att kunna stanna upp och se mig omkring när jag ser något vackert. Det är stort att leva när man stannar upp och ser sig om kring i livet….
